Jag minns när jag var 8 år gammal och mina föräldrar precis hade skiljt sig. Minns musiken som ständigt spelades högt i högtalarna i min mammas bil om och om igen. Låtarna var något speciellt men ändå något jag inte riktigt förstod, trots att det var på svenska. Det var mycket text och svåra ord och jag minns hur min mamma försökte förklara innebörden i texterna, även fast jag hade väldigt svårt att förstå! Hon sa att det kommer bli lättare när jag blir äldre.

Åren gick och ja, jag visste att Winnerbäk var den där artisten som förklarades av min mamma som hennes gud. Men det var också han som folk kallade "deppig", men det förstod jag aldrig riktigt varför. Men det var inte så mycket mer med det än att det var så det var. Jag hade min musiksmak som inte alls bestod av svenskt och ibland fick jag ta del av mammas, som bestod av den där Lasse. Trots det var det ändå rätt härligt att höra när mamma spelade hans musik, men det var nog ärligt talat mest för att jag kände igen låtarna och kunde sjunga med på vissa...

 

Jag började gymnasiet och lyssnade nu mest på svensk Hip Hop, då jag kom på där i slutet av grundskolan att jag mer uppskattar svensk musik, eftersom jag som är så dålig på engelska förstår svenska texter så mycket bättre. Jag började gilla musik med mer innebörd än den där topplistan på Spotify, musik som ger mig något, som betyder något. Därför lyssnade jag väldigt mycket på Hip-Hoparen Ken Ring.

Jag utvecklade min musiksmak och började upptäcka annan svensk musik. Där kom han den där Winnerbäck in i bilden igen, i 1an på gymnasiet. Jag hade knappt hört hans musik på ett par år och på något sätt nästan glömt bort att han existerade. Men jag satt framför appen Periscope och hörde en kille lyssna på musik jag kände igen. Jag kände verkligen igen låtarna men kunde inte riktigt koppla det, vilket gjorde mig frustrerad. En låt jag kände igen så otroligt mycket var "En tätort på en slätt", och den var så fin! Kom efter mycket funderande på att det var Lars Winnerbäck, den där deppiga guden... och låtarna jag hörde gav mig så mycket minnen tillbaka från musiken i mammas bil.

Sökte genast upp han på Spotify och började bläddra bland albumen. Det var två album jag kände igen omslagen på. Visste direkt att Daugava och Kom var två av albumen min mamma spelat på repeat i hennes bil. Kände igen namn på vissa låtar och fick verkligen känslan jag hade i mammas bil när jag var yngre, men denna gång på ett mer positivt sätt än då. Denna gång kändes texterna som något alldeles speciellt, vilket de också var och är, bara att jag inte förstod det tidigare ❤

 

Ja, det var ungefär så det började, vägen till att jag blev Lars Winnerbäcks största fan ;) Och jag måste faktiskt tacka min mamma för det, då hon inte lät mig lyssna på min favoritmusik hela tiden när jag var 8 år. Nu är jag 19 år och att ha Winnerbäck som min största idol är något av det bästa som hänt mig, och han och hans texter (som jag nu när jag är äldre förstår bättre haha) har hjälpt mig otroligt mycket! Sen förstår jag fortfarande inte varför folk kallar honom deppig? Han är inte deppig, bara mänsklig.